I flera år skrev jag. I flera år blev jag refuserad. Men så en dag ändrades allt när jag började skriva en bok på engelska. Efter tre svenska manus inte hade antagits, sa min man, som är engelsman, en dag: ‘varför skriver du inte något som jag kan läsa?’ Det var en bra fråga, då jag har bott utomlands i många år.

 

Jag började skriva ett nytt manus och använde mig av några karaktärer från ett av mina tidigare svenska manus. Efter två kapitel bestämde jag mig för att skicka iväg manuset till en tävling som skulle dömas av en engelsk litterär agent. Det skulle sätta press på mig att verkligen ge järnet! För att vara med i tävlingen skulle man skicka in de första 2000 orden samt en sammanfattning på 400 ord. Jag jobbade stenhårt på de där första sidorna. Eftersom agenten skulle få in många bidrag ville jag så klart att han skulle fångas av mitt manus meddetsamma. Så jag skrev om det första kapitlet flera gånger.

 

Först testade jag att börja historien från olika vinklar och perspektiv. Det var inte förrän jag verkligen kände att ‘där satt den’ som jag var redo att skicka iväg mitt bidrag.  Två långa månader följde och om och om igen visualiserade jag att det var jag som stod där uppe på scenen och tog emot priset. Fem personer skulle vinna och få ett möte med agenten, Luigi Bonomi, som visserligen inte lovade att anta manusen. Men ändå! Det var ett steg närmare.

 

Dagen kom då vinnarna skulle utses och jag fanns på plats tillsammans med min man och min dotter. Den första av de fem vinnarna utsågs och det var inte jag. Men sen … sen sa han att nästa vinnares manus utspelade sig i Sverige och handlade om en populär lärare som blivit nedslagen och lämnad att dö. Han pratade om hennes hemligheter och jag satt som förstenad för det var ju mitt manus han pratade om! Det var en häftig känsla.   

 

I mötet som följde pratade agenten och jag om handlingen i boken. Han ville att jag skulle skriva en mer utförlig synopsis som inkluderade händelseförloppet och även slutet. Det var oerhört svårt och jag skrev om den där många, många gånger. Hur detaljerad skulle den vara? Vilka karaktärer skulle jag nämna?

 

Ett par månader senare var jag i London på London Book Fair och där stämde jag träff med agenten. Den engelska bokmässan var en virvelvind av förlag och böcker och mitt i detta kaos satt jag och agenten och pratade en halvtimme. Han gillade som tur var det jag skrivit och när jag återvände hem var jag fylld av kreativ energi.

 

Fem månader senare hade jag skrivit färdigt boken ”When I Wake Up”. Agenten skrev kontrakt med mig och började skicka ut den till olika förlag. De första två hade redan antagit manus där huvudpersonen låg i koma. Därmed blev det ”nej”. Fler refuseringar kom in, men de var trevliga och positiva och jag kände mig ändå peppad.

 

Ytterligare två månader senare, sa min agent att jag borde börja skriva på en ny bok. ”Vi måste kanske gå vidare”, sa han och menade att boken inte var bortkastad. Den kunde bli utgiven som en andra bok. Man jag kände mig inte redo att släppa den ännu och fortsatte tänka på det där fantastiska förlaget som skulle vilja anta den. Ett par veckor senare kom erbjudandet. De ville dessutom skriva kontrakt på två böcker. Det var ren och skär lycka.

 

Sen kom nästa nervösa moment: hur skulle boken bli mottagen av recensenterna? Smaken är ju som baken. När första boken landade på iBooks bestseller lista i USA som nr 16 (Game of Thrones var 1:a) var en lyckad dag och strax efter låg min alldeles egna bok 1:a på Kindle och iBooks i USA. Plötsligt kändes alla åren av skrivande värt det.

 

Jag kämpade i många år och mitt råd till blivande författare är: ge inte upp – fortsätt att skriva, och fokusera inte på refuseringarna utan på all positiv feedback du har fått under åren. Då är det lättare att sätta sig ner och fortsätta attackera tangenterna och skapa den där historien du vill få ut.

 

Önskar glad sommar och stort lycka till med allas skrivande!